Jag inser att jag funderar ganska ofta sista tiden på hur jag är mot barnen. Och fantastisk som vår Gud är så kommer jag över mycket visdom när jag läster Joyce Meyers bok "Jag och min stora trut". Vår tunga är verkligen ett vasst vapen och vi får noga tänka efter vad vi släpper igenom våra läppar. Jag inser att jag har en stor utmaning framför mig att medvetandegöra mig själv vad jag sägar och framför allt hur jag talar till mina barn och mina medmänniskor. Det finns inget så sorgligt att bära med sig genom livet som ord som har sårat en från barndomen. Jag vet, jag har själv gått igenom det och jag önskar inte att mina barn ska få uppleva det också. Hur hanterar du det att hålla orden rätt i din mun?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar